Det bubblar en diskussion kring specialkost. Föräldrar knyter sina händer i fickan och suckar uppgivet då de har svårigheter att få gehör för önskemålen om specialkost när barnen har känslighet som inte är en bevisad allergi. Den handlar om etiska skäl en bit förbi de allmänt accepterade som är religiösa eller vegetariska. Den handlar om svenska djurskydd och miljölagstiftningen. Den handlar också om innehållet i livsmedlen som erbjuds som alternativ. Det handlar om sockret som ses av allt fler som vår tids tobak.
Den handlar om en storebrorsmentalitet som kommuner anammar genom att avkräva läkarintyg för att tillåta specialkost för barnen över huvud taget. Det handlar om läkare som är strängt irriterade av redan för hög arbetsbelastning och mitt i allt ska agera förmyndare och bedömare för att barn ska slippa äta till exempel gluten eller laktos.
Det handlar om att känna sig maktlös. För när föräldrar önskar specialkost på egen hand är det något som skolköket oftast inte tar i beaktande. Kommunerna vill minska antalet ”specialkostelever” då specialkost är fördyrande i inköp, medför extra arbete i ett underbemannat skolkök. Det handlar om att det kan innebära en risk för barnen som kanske får en näringsbrist eller utsätts för risk att få i sig något olämpligt. Sist men inte minst kan barn med specialkost känna sig utpekade och särbehandlade. Och det vill vi förstås undvika. Men om barnen vill slippa något, måste det vara så svårt?
Kan vi tänka förbi det här upparbetade systemet? Kan vi tänka förbi traditionen av klassiska fördyrande ”substitut”? Kan vi förenkla matsedlarna så de passar fler från början? Kan vi erbjuda smarta tillbehör och fler valbara alternativ som gör att vi kan tillgodose fler behov utan specialkost i stor mängd?
Jag vet att det finns medvetna skolkök, kökschefer och några kostchefer som arbetar aktivt med att till exempel skapa menyer som är laktos, kasein och glutenfria från början eftersom det är vanliga överkänsligheter. Det får effekten att allt fler kan äta den ”vanliga menyn”, det blir mer ekonomiskt fördelaktigt och det blir ett effektivare skolkök med bättre arbetssituation. Färre behöver specialkost. Färre behöver riskera att känna sig utpekade som annorlunda när de måste gå ut i köket och hämta sin lunch eller gå till specialdisken och ta sin mat flera dagar i veckan. Dessutom skapar det en möjlighet att ta tillvara lokala råvaror och mer närproducerat och en måltid lagad från grunden med rena råvaror i högre grad.
Många är dock inrutade i ett klassiskt tänk med ”ersättningsprodukter” som ser ut som ”vanliga menyn”. För att alla ska känna sig trygga och ingen ska skilja sig från mängden. God tanke, men finns det en annan väg? Och vad innehåller ”substituten”?
Det är inte lätt att få specialkost i skolan idag
Glutenfri pasta är en klassiker när det serveras pastarätter i ”vanliga menyn”. Den innehåller: Majsstärkelse, sojamjöl, potatismjöl, risstärkelse, emulgeringsmedel (E471 (veg.))
Är det ett bra hälsosamt alternativ? Ekonomiskt försvarbart? Miljövänligt? Näringsmässigt klokt? Överlag skulle jag svara nej på dessa frågor. Blodsockerhöjande stärkelse, tveksam majs och sojaproduktion, dyra specialprodukter och näringsmässigt finns bättre val att göra både vad gäller individens hälsa och för en hållbar miljö. Kan det vara idé att faktiskt börja tänka utanför boxen här?
Skulle det kunna vara en idé att minska mängden pastarätter till förmån för att ta tillvara möjligheten att använda rena råvaror som närproducerade rotfrukter och grönsaker istället? Det skulle i praktiken kunna innebära rotfruktsgratänger och ugnsgrillade grönsaker. En möjlighet att utveckla den pedagogiska måltiden och lära känna nya smaker. Och definitivt mer varierat och billigare.
Det är dessutom politiskt korrekt att säga att vi ska äta mer grönt. Och det skulle vi göra på ett enkelt sätt då. Win win skulle jag kalla det.
Cecilia Blidö
Kostrådgivare och grundare Naturlig Mat i Skolan
Dela gärna
Följ mig
Detta inlägg Kan vi tänka förbi substituten vid specialkost i skolan? publicerades ursprungligen på Naturlig Mat i Skolan.